En blogg om min resa mot min Cancer
Nu är jag snart klar med min strålning. Jag har tänkt ge någon form av present/uppskattning till personalen på min klinik. Jag vet att det inte är ett måste, men när de är så trevliga, gulliga och får en att må fint så vill man visa att man är nöjd. Om någon är missnöjd med något kan denne oftast gå över eld för att framföra sitt missnöje.
Men frågan är vad är smidigt att ge. Vill inte ge för dyr, för stor eller för krånglig sak heller. Tar tacksamt emot tips!
Här kommer en film på hur mina dagar i Uppsala ser ut. Jag har klippt den för att den inte ska bli för lång och för att inte personalen på kliniken ska vara igenkännbara.
Man märker inte hur stor man är förrän man ser sig själv på film. Stillbilder är inte alls samma sak som att se sig själv på en film. Se hur man rör sig, hur kroppen ser ut och så vidare. Sen hör det till vanligheten att man är självkritisk.
Men nu är det dags för mig att börja röra på mig. Jag ska inte hårdträna direkt. Men raska promenade någon halvtimme till en början kanske vore på sin plats.
Lite senare ( i kväll eller i morgon) kommer det upp en film från dagens behandling. Måste bars redigera den, klippa bort de övriga som är med. Så att man inte bryter mot några regler.
Håret släpper, men nu är det väl maxat. Än så länge. För vid cellgifter lär jag tappa mer, frågan är dock om allt hår på hela kroppen ryker eller endast huvudet. :-O
Ja, att ha cancer och vara stor är inte den bästa kombinationen. Eller ja, det spelar väll ingen roll varför man är sjukskriven, o stor är väl inte heller det mest positiva. Men nu var jag tvungen att köpa nya skor. Min storlek, 47 i skostorlek är inte alltid lätt att få tag i. För ett tag sedan var jag inne i tre eller fyra olika skoaffärer för att leta ”lyckan”. Men som vanligt så finns det bara ”fula gubbskor” om det ens finns i min storlek. En buktik hade ett par ”uggsliknande” skor i storlek 48!
I stället bestämde jag mig för att beställa hem två par från nätet. Nu passade dem bra, men om de inte gjort det hade jag blivit tvungen att skicka tillbaka dem. Vilket jag inte är så bra på. Men hur som haver, så slapp jag det.
Idag var det städdag i föreningen. Det vill säga att vi alla grannar var ute och krattade, fixade i ordning gemensamma ytor med mera. Eller ja, en del grannar. Efter ett par timmars krattande blev jag väldigt trött i benen. Tror att jag kan ha fått träningsvärk. Jag är inte så van vid att röra på mig, och inte minst nu när jag är sjukskriven och spenderar 3 timmar i taxi dagligen.
Efter krattningen passade vi på att kamma igenom mopsarna. Tror att vi fick ut fyra nya mopsar på deras pälsar.
Ja, först tänkte jag att helgen uppskattar man inte som sjukskriven. Alltså, när man jobbar så känns helgen så väldigt mycket mer speciell. Men faktum är att Malin (min cancer kompis, om man nu kan säga så) diskuterade detta. Vi tar ju faktiskt helg ifrån allt pendlande och våra behandlingar.
Kan säga att jag är väldigt trött i benen och ögonen efter en vecka sittandes i taxi. Långa ben betyder att man inte kan sträcka ut sig ordentligt i bilen. Sen är det alltid olika chaufförer med. Några är guld värda, de hälsar och pratar snabbt i början och sedan låter de en va. Medans vissa pratar på som om det inte fanns en morgondag. Jag uppskattar tystnade i taxin.
Ja. Idag har jag klarat av nummer 30 av mina strålnings. Idag gick maskinen sönder, eller ja alltså datorn hängde sig så jag låg där fastspänd och fick invänta att tekniker skulle komma o fixa problemet.
Men det tog ingen längre tid. Blev 15 minuters fördröjning ungefär.
Ja jag skaffade en peruk ändå. Den var dock väldigt tung och otymplig. Tror jag struntar i den i morgon. Dock släpper den massa hår. Så har kvar en del av den nu^^
Ja, det här med ekonomi är inte det lättaste när man är sjukskriven. Men, det ska inte vara lätt heller. Jag menar inte att man som sjukskriven ska bli urfattig men jag tror att det är farligt om det blir för bekvämt. Alltså, det finns så många som lever på sjukpenning, bidrag och en massa andra olika resurser. Jag såg på repris av lyxfällan häromdagen, då en kvinna var arbetslös, (eget val) och levde på bidrag, bostadstillägg och barnbidrag och hon fick ut ”enormt mycket”.
Jag är inte rik, jag tjänar inte massvis med kosing. Men jag tror att det kan bli farligt om det blir för bekvämt. Det ska inte vara snålt, eller tufft, men det ska vara olika och prövas ofta. För om jag skulle få ut runt 20 000:- i månaden utan att behöva jobba skulle jag skämmas (dvs eget val). Nu får jag verkligen inte ut så mycket. Men tycker att vid en sjukskrivning ska man få mer, och det ska baseras på olika typer av sjukdom, fall och längd.
Om jag skulle bli sjukskriven i flera år, så hoppas jag att jag söker jobb som jag klarar av innan det går så långt. Men jag har inga planer på att vara långtidssjukskriven. Vill ju tillbaka till jobbet nu snart, längtar!