En blogg om min resa mot min Cancer
Så typiskt allt är. Datorn kraschade igår och jag har fått ett frågeformulär angående min operation i augusti.
Får se om hur jag väljer att svara eller inte. Det var frivilligt. Men om det kan hjälpa någon annan i framtiden så varför inte. Eller om jag kommer att behöva göra om
Operationen i framtiden kanske. För min tumör kommer att vara kvar för alltid. Den är för dumt placerad för att ta bort helt.
Det enda tuffa är att jag gillar inte att hålla på med sådant på telefonen.
Jag skulle gå till affären efter att min sjuksköterska var här och pysslat om mig, trodde jag! Men i själva verket la jag mig i soffan en ”stund” och somnade till. Samtidigt var tv:n på med något av ”real housewifes” tror New York kanske. Drömde i alla fall en mixad dröm där jag var med och det var tjafs och bråk och skit. Mitt i allt, så ringer det på dörren, (eller ja, ringklockan, dörren kan ju inte ringa) och det var två små killar i tioårsåldern som frågade efter pant, då de hade en tävling i skolan om vem som kunde få mest pant?
Jag har ingen pant svarade jag och drog igen dörren.
När jag kom tillbaka till soffan vaknade jag till lite mer och insåg att jag måste varit precis som Ove från filmen ”En man som heter Ove”. Varför sa jag ens så, jag har ju massor.
Efter det vaknade jag och tillsist kom jag iväg till affären och köpte nästan allt som jag skulle ha, förutom två viktiga ingredienser som behövs till maten jag lagar nu. Puhhhh. Sen en snabb promenad med grabbarna, alltså hundarna, inte de som ringde på innan.
Nej nu kallar köket på mig igen.
Nu har jag precis haft besök av min hemsjukvård. Idag var det kvinnan som jag träffat ett par gånger tidigare. Hon är så bra, och jag är så nöjd med henne. Tror att hon har jobbat länge där för hon känns väldigt kunnig och bra. Perfekt ”avslut” på den här veckan. Nu ska jag ”fira” in helgen genom att gå till affären för att köpa mat som jag ska laga till kvällen. Hoppas att jag hittar det jag vill ha!
I morgon bitti kommer min sjuksköterska hem till mig för att lägga om min picline även kallad kateter.
Förresten vad lustigt det låter att säga kateter om något i armen som går till hjärtat. Tidigare har jag bara tänk på kateter som ett hjälpmedel vid toalettbehov.
Hur som helst, så ska de lägga om bandaget och även spola igenom koksaltlösning och även rätta till felet som uppstod sist. Returen som inte fungerade. Men nu ska den väl ändå åtgärdas.
Här är en bild på min ”lilla” medicinlåda.
Idag för exakt 21 år sedan var jag och mina klasskompisar och lussade för pensionärerna på ålderdomshemmet. När vi sen kom tillbaka till klassrummet, hade alla lärare släkt ner belysningen, tänt levande ljus och satt på lugn musik.
Vår första tanke var att nu skulle vi få någon form av fika, julklapp eller något roligt eftersom att vi hade lussat och att det var Lucia den dagen. Men så var det inte. Vi fick snabbt reda på att något inte stod rätt till. Jag tror att det var i den stunden som jag såg min frökens ledsna ögon och gråt i rösten som jag förstod att något var fel.
Vi fick veta att vår klasskompis som hade i över ett års tid kämpande mot sin cancer, (jag tror det var leukemi han hade,) hade somnat in på tidig Lucia-morgon. Där efter minns jag inte exakt vad och hur allt gick till. Men minns att de låste upp de klassrum som inte användes för att man skulle få ro, tillgång och tid att sörja i fred där inne om man skulle vilja.
Jag minns även att alla utom två, de lite bråkigare, började leva rövare och busa runt. Då på den tiden så tyckte jag att de bara var respektlösa och vidriga, men nu med andra ögon och annat tänkande så tror jag att det var deras sätt att reagera och handskas med deras känslor.
Det finns mycket minnen av den klasskompisen, men nästan bara efter att hans cancer upptäcktes.
Vila i frid Fredrik. Vi alla saknar dig och din kämparglöd.
Varje morgon har jag en rutin som jag alltid hade när jag var barn. Nu är det alltid frukost i form av köttbullemacka och titta på julkalendern. Det var någon som jag alltid gjorde som barn, alltså då man inte skulle jobba eller iväg tidigt. Tror även att vi som var tidigt på fritids kollade där med, jag har i alla fall ett minne om det och är nästan säker.
Jag har bestämt mig. Jag tänker inte vara ett jävla offer för min cancer. Även om det eventuellt kommer bli så i framtiden, inom en snar framtid kanske. Lite dumt lite korkat kanske med tanke på att immunförsvaret är så lågt nu men om jag mår ”bra” kan jag ändå få må bra. Det är i alla fall utomhus.
Idag begav jag mig till stan för att möta upp min vän Lotta och ta en vända på julmarknaden i gamla stan. Fika och förhoppningsvis lite julshopping. Dock blir det alkoholfritt för mig, både dricka och glögg. Annars är det vanligt att Lotta och jag slutar med lite vin och öl. Men med tanke på att tabletterna jag äter nu kan göra så att kroppen reagerar på samma sätt som antabus så vill jag inte ens chansa.