Kimza

En och samma sjukdom är inte alltid samma. Jag menar att jag själv upplever ingen speciellt ”jobbigt” med min cancer. Det som är jobbigt för mig är allt runt omkring. Min sjukskrivning är det jobbigaste. Jag vill bara jobba nu, är trött på att vara ”hemma fru”. Trött på vinter och slasket. Vår nu tack!

En till sak som jag tycker är jobbigt är att jag bör undvika ”starksprit” då det kan trigga igång min EP. Alltså, goda syrliga drinkar. Det var något med att starksprit kunde ta bort sockret från hjärnan.

Hittade en liten text som sammanfattar tröttheten som jag upplever.

”Trötthet känner alla till, men mental trötthet eller hjärntrötthet är inte vilken trötthet som helst. Patienterna får ofta svårt att upprätthålla koncentrationen under längre tid, och mental ansträngning resulterar i en trötthet och ineffektiv återhämtning långt utöver det som är normalt. Arbetsförmågan kan bli begränsad, likaså aktiviteter som vi normalt inte ser som krävande, t ex att delta i samtal, läsa en dagstidning, handla och umgås med familj och vänner. När det gäller arbetsförmåga är det inte bara det som i stunden är möjligt att göra som är avgörande utan framför allt om det går att upprätthålla orken på ett uthålligt sätt dag efter dag.”

Idag är det typ en vecka sedan jag tog mina cellgiftstabletter. Det är nu vecka 2-3 som min kropp skulle vara som mest känslig, som mitt immunförsvar skulle vara som svagast. Än så länge har jag inte känt av något och än så länge mår jag bra. Hoppas att det får hålla i sig.

I övrigt så är jag trött från och till, mer eller mindre. Tröttheten är oregelbunden, vilket är rätt trist, för om den vore regelbunden så hade jag lättare kunnat planera vilostunder. I början var jag bra på att ta pauser och vila, nu har jag blivit sämre på det. Där emot så går jag och vilar när jag blir allt för trött.

I morse ringde min sjuksköterska och berättade att de proverna som jag tog i måndags var bra så i kväll blir det fasta och cytostatika, dock bara för ikväll och sen blir nästa kur om ca 40 dagar. SKönt att det bara är en dag i alla fall!

I går var jag tvungen att testa på partylivet igen, testa att se om och hur mycket jag skulle orka.

Jag vet inte om det beror på min resa med behandlingar och operationer, eller om det helt enkelt är så att jag nu börjar bli gammal. Klockan två höll jag ut i. Då var det dånade hög musik, och svettigt, mörkt och trångt. Jag tror aldrig att jag varit med om den volymen på krogen förr. Drinkarna var blaskiga och nästan bara dricka.

Maken och jag på klubben!

Idag blev det en dag med gos och bäbis mys. Idag fick jag träffa Sussie, Pixies bäbis. Så liten, så söt och så mycket mys. Lite kiss och bajs på kläderna var något som jag mer än gärna tog emot med tanke på allt mys.

Efter mötet med min arbetsterapeut i fredags så åkte jag in till Huddinge centrum för att ta en fika med Lotte. Mitt i beställningen så ringde det på min telefon, och då det är hemligt nummer så svarar jag alltid då det till största delen alltid är sjukhuset.

Mycket riktigt, det var min läkare från onkologen som fått svaren från mina röntgenbilder, vilket visade på en förändring. Om det var en bra förändring eller inte, kunde han inte riktigt svara på. Men han släppte tillbaka mig till neurologen igen.

Senare blev jag uppring av min ”gamla kontaktsjuksköterska”. Dock missade jag samtalet så jag fick ett röstmeddelande där de sa att de skulle höra av sig på måndag istället för att boka.

Så många frågor, så många missar i mitt minne. Istället för att ringa en fredag eftermiddag så kunde de lika gärna ringt på måndagen istället. Så att man skulle sluppit gå en hel helg och fundera över vad de egentligen betyder och menas.

Idag var jag som jag tidigare nämnde hos arbetsterapeuten. Det visade sig att det var tester, samma tester som jag tidigare gjort. Både innan min operation och även efter.

Det kändes som att träffa en specialpedagog på en högstatideskola. Rabbla alfabetet på tid, memorera bilder och texter. Vi kunde konstatera att jag har lättare att memorera från skrift än från tal.