Det är nästan den varmaste sommarkvällen på hela 2008. Vi har efter drygt ett halvårs träning äntligen dansat balen. ”Tränat varje söndag från fem till sju och även vissa onsdagar, varannan ungefär. Mycket hård, men härlig träning. Många hårda ord och många svordomar som flög runt i luften. Värst var nog de som var ihop, tjejerna kunde bli riktigt förbannade. De var så inne i att det skulle bli snyggt och bra så de glömde att ha kul. Men inte jag. Jag hade kul varenda stund. Lisa, min danspartner skulle nog instämma i att jag hade det underbart varje träning”.

Men nu, för bara några timmar sedan, har vi precis dansat den stora uppvisningen i gamla ishallen i Linköping. Fem låtar som: an der schönen blauen donau med många flera. Fem Danser som: Rosor från söder, överraskningsdansen med flera. Det var svettigt och varm, Törsten kom värre än nervositeten. Jag minns att jag sa till Lisa att glömma publiken, Jag sa något i stilen. ”Tänk som om det här är en av alla våra träningar”. Vi dansade näst intill felfritt. Morfar grät, inte för att det var dåligt utan vackert, och riktigt stora underbara applåder fick vi.

Efter det här. Så åkte vi ned till trädgårdstorget. Det var helt fullt på gräset av finklädda baldansare. Korkar från champagneflaskor flög uppe i luften, folk som skrek och tjoade underbara och härliga ramsor. Ingen brydde sig om man kände dem andra eller inte. Alla hälsade tjoade och skojade med varandra.

Efter att vi alla druckit lite champagne och ätit lite jordgubbar och allt som vi hade så radade vi upp oss, ställde oss på ett led och gick rännstensgång. Vänster handen på killen framför och höger/vänster fot i takt samtidigt som vi skrek ramsor. Gick runt i stan, centrum, danade fram och vinkade till att folk som stod uppradade och folket som satt och fikade på restaurangerna. Gick förbi Mikael och Therese, våra tränare, vi gjorde någon form av honnör åt dem.

Men nu, nu har vi precis gått ut ifrån Cloetta Center där vi ätit vår middag med dessert och tittat/lyssnat på Shan Atci.  Dansat galet och verkligen minglat runt. Skrattat gått och njutit av alla trevliga sällskap.

Här står vi nu, jag och Martin, utanför Cloetta Center och är så glada. Vi är mer än glada. Riktigt lyckliga, den känslan som jag känner är så obeskrivlig. Nu beger vi oss till centrum för att träffa mer folk.

(Martin)

Ett stort tack till Mikael och Therese som stod ut med oss och fick oss att blir sådana duktiga dansare.

Det här var ett av mina bästa minnen ifrån 2008. Det kommer att bli svårt att toppa men det kommer nog att gå.